Krossad värld
Under mitt 21åriga liv så kan jag räkna på en hand dom gånger jag fått höra något som totalt krossat min värld, idag var en sån dag.
Klockan 09:00 imorse skulle jag befinna mig på psyk för ett möte med en läkare, jag som alltid åkte dit med en stressnivå lika hög som mitt lägenhetshus men ändå lugn motför dom andra gångerna. Vi sitter där i 25 minuter, jag och min tålamodiga mor för att sen upptäcka att läkaren som stod på mitt papper inte alls var den som dykte upp i väntrummet ropandes mitt namn. Dom var varken samma ålder eller samma kön. Jag tog ett djupt andetag, skakande hand och följde med den unga, söta läkare som dök upp istället för den jsg trodde. Vi går igenom en kort korridor och in i ett rum som ser ungefär likadant ut som slla andra läkares rum. Fåtölj, fåtölj, bord, stol. Jag slår mig ner i en fåtölj som så många gånger förut och läkaren på sin snurrstor som dom rullar fram och tillbaka över rummet lite då och då under samtalet.
Samtalet går framåt, han är lättsam, jag är hyfsat ärlig och det går bra tills han nämner orden att jag inte är sjuk nog för en sjukskrivning. Från att känna mig lugn, trygg och rätt glad så var det som att mitt liv var en vas och han slängde den i golvet med all kraft han hade. All hopp jag hade om framtiden, minsta lilla bra tanke försvann och på två sekunder var monstrena större än på länge. Jag vet faktiskt inte hur jag tog mig igenom resten av samtalet, jag minns det inte ens. Jag minns bara hur jag satt där i den där jävla fåtöljen och funderade hur jag nu skulle orka leva?
Jag gick därifrån vid 11 imorse, med monstrens armar stenhårt runt mig. Det har gått tolv timmar och dom är fortfarande här, håller ännu hårdare, skriker ännu högre.
Jag har, för första gången på ett år fått hela min värld krossad av ett ställe som ska hjälpa mig klistra ihop den.
Jag vet inte om jag ska gråta, skratta eller bara lägga mig ner raklång och ge upp. Det är en hemsk tanke, den att ge upp den lilla friskhet som finns och totalt ge mig själv till monstren. Jag vill inte erkänna det, men när det kommer motgångar som denna så känns det som enda valet. Varför ska man fortsätta kämpa i en värld där framtiden bara ser mörk ut?
Jag kämpar och sliter varje dag, lider igenom panikanfall, tar mig igenom dagar som jag inte alls vill ta mig igenom men jag gör det ändå för en dag kanske sllt detta tar slut, allt kämpande och slitande. Men fram till dess ska ställen som dessa finnas här för mig, dom ska tro på mig, ta mina tankar på allvar och stå redo att ta emot mig innan jag faller, inte putta mig ut från stupet och rätt ner i mörkret.