En lång jävla text
Jag är ofta rätt hård mot mig själv, blir lätt arg om jag gör något fel eller inte klarar av saker som jag tycker jag egentligen borde fixa utan problem. Jag har svårt och se framstegen jag faktiskt gjort dom senaste månaderna. Jag har tagit mig till psyk inte en utan två gånger och pratat med främmande människor, jag har åkt bil och handlat med folk jag inte känner mig helt säker med, jag har ätit och lagat mat tillsammans med mamma, jag klarar av att tvätta själv, jag kan till å från ta en promenad själv, jag är ärlig och berättar hur de ligger till om folk vill veta, jag vill klara av saker, jag vill försöka. Och är inte de friskhetstecken så vette fan vad som är ;)
Jag kan vakna upp på mornarna och faktiskt ha lust att kliva upp ur sängen, jag har lärt mig att trycka bort dom flesta dåliga känslorna, jag tar inte längre åt mig lika mycket om folk säger något elakt eller väljer och inte vara en del av mitt liv. Jag har accepterat läget och jag kämpar varenda dag och komma bort från det här, men vissa dagar känns det bara som man stampar på samma ställe. Jag har klarat mycket saker men jag har sån jävla lång väg kvar innan jag har något som liknar en vanlig, normal vardag å de suger balle. Sry för mina fina ord.
Jag har svårt och vänta på saker, mitt tålamod är i botten och saker ska helst hända nu och igår. Så att behöva ta små myrsteg fram, klara en liten sak i taget är löjligt jävla jobbigt. Jag vill att detta ska vara över NU. Vill klara allt på en vecka, vill ha tillbaka mitt liv som jag hade innan allt detta, men nä. Så enkelt får de minnsan inte vara.
Vet inte vart jag vill komma med den här texten. Att jag är trött på att jag inte är en normal vanlig tjej, att allt ska vara så jävla komplicerat runt mig. Jag är trött på att vara sjuk och jag är trött på att mina hjärnspöken är en del av mitt liv och min vardag. Jag är trött på den här jävla skiten.
Hur långt jag än kommit så känns det som att vägen framåt är tjugo gånger längre.
