hviiklund

Så var det dags igen. Jag anade att den här perioden var på väg, den har varit och hälsat på mig så ofta att jag har börjar lära mig att känna igen dens små hälsningar. 

 

Den där perioden då all ork är som bortblåst, att le för en eftermiddag tar mer energi än vad ett marathonlopp skulle göra och så vill jag fly. Jag vill fly bort från det här stället och jag vill fly bort från mig själv. Jag vill springa så långt mina ben bär, jag vill åka så långt bort som mina pengar tar mig. Jag vill bort. 

 

Men vill du veta en hemlighet? Det hjälper inte att fly för det spelar ingen roll om jag så byter boende, skola, jobb eller land för tillslut kommer mina spöken ikapp mig ändå. 

Så nu stannar jag här, kurar ihop mig i ett hörn, slår upp min sköld och försöker skydda mig så mycket som möjligt från hjärnspökenas slag. En vacker dag är den här mörka, vidriga perioden slut och då, då ska jag leva. 
Men nu för stunden så får all ork gå till att försöka överleva, det är ändå det som är viktigast nu, allting annat kan vänta, det måste kunna det.