hviiklund

Kanske är det därför jag är så rädd att tynga ner människor med mina monster nu så jag tar dom alla, stänger in mig i min sjukdomsbubbla och sitter här i mörkret och utan minsta lilla stråle av ljussken. 

Men sommaren är viktig, den är viktig för att andra som har ett normalt liv ska orka resten av året. Så därför väljer jag att sitta här, tyst som en mus med högljudda monster runt mig och vänta tills den dagen då solen inte längre skiner lika starkt och då  kvällsaktiviteterna byts ut från solnedgång och vinglas till soffa och tekopp. Då kanske folk har kraften till att hjälpa mig slå ner dessa jävlar, då kanske dom samlat all den kraft som jag för varje dag förlorar. 

Så jag sliter nu, jag sliter dag och natt och hoppas att när hösten visar sig så finns det så mycket nya starka krafter hos dom runt mig att jag kan släppa allt för en sekund eller två utan att det rasar ihop. Att jag kanske kan få en pytteliten, kort semester jag också där jag får sitta med ett glas i handen och ett leende på läpparna. Även om jag får göra det klädd i vinterjacka och tillsammans med en armé som håller min själ skyddad. Kanske så får jag också samla lite ny kraft snart för att orka med mörkret ännu ett par månader.

Kanske kan jag också få ha semester, även om den bara varar för en timme eller två.